Den 27 mars 2015 reste Björn von Sydow till Riyadh med Regeringens flygplan för att träffa den saudiske statsledningen. Han överlämnade ett brev från kungen och ett från regeringen, och framförde med böjd nacke sin ursäkt å Sveriges vägnar för Margot Wallströms uttalanden om mänskliga rättigheter i Saudiarabien. Detta satte punkt för den diplomatiska krisen som har kallats “saudiaffären“. Saudierna meddelade att deras Sverigeambassadör skulle returnera till Stockholm, och att affärsvisum återigen kom att beviljas i vanlig ordning.
Margot Wallström och Stefan Löfvén har hävdat att ingen ursäkt har framförts. “…*Vi har kunnat reda ut missförstånd om att vi skulle ha kritiserat islam eller förolämpat den Saudiarabiska staten*…”, upprepade Margot Wallström inför pressen efter Björn von Sydows återkomst, och samma budskap kom sedan från statsministern. Uttalandet och den förödmjukande resan till Riyadh med överlämnande av hemliga brev med hälsning från kung, regering och fädernesland utgör inte bara en ursäkt, utan en rejäl Kungspudel.
Löfvén/Wallströms uttalande om islam innebär att de upphöjer den våldsbejakande wahabistiska sekten till legitim representant för hela islam, en religion i många tappningar och som omfattar 1,5 miljarder människor i alla världsdelar. Det är ungefär som att vädja till Ku Klux Klan om att man inte har avsett att förolämpa kristendomen för att man råkat säga något klanen ogillar. Att wahabismen är Saudiarabiens statsreligion är i detta sammanhang irrelevant.
Utöver tappet i integritet för kung, regering och budbärare så väcks frågan vilket ytterligare pris som Sverige har fått betala för privilegiet att få sälja sina högteknologiska vapen till dessa kriminella, jihadist-stödjande överlevare från medeltiden.
Den 26 mars 2015, ett dygn innan Björn von Sydow som officiell representant för Sverige hade satt sig i möte med den saudiska kungafamiljen för att framstå som en “trovärdig handelspartner” genom utökat samförstånd och förnyade (vapen)affärer länderna emellan, så hade klicken mittemot honom startat ett grymt och rättsvidrigt angreppskrig mot sin granne Jemen. Mötet ägde alltså rum medan hans samtalsparter lät en flygarmada regna bomber över Jemens värnlösa städer. Sverige blev därmed som passiv medlöpare besudlad av denna smutsiga krigsförbrytelse från dag ett.
Om man ser till Sveriges vidare beteende så tyder allt på att Björn von Sydow kom överens med sina partners om att den svenska regeringen hädanefter skulle “hålla käften”. Vissa saker lämpar sig inte för att skriva ens i hemliga brev, men det är kristallklart att sedan avbönsmötet i Riyadh den 27 mars 2015 har UD och Margot Wallström varit tysta om Saudiarabien och angreppskriget mot Jemen. Detta beror inte på att frågan är “försumbar”.
Jemens befolkning (ca 26M) är ungefär lika stor som den samlade nordiska befolkningen, eller 40% mer än den syriska befolkningen innan kriget där startade. Landet har en yta nästan lika stor som Frankrikes. Jemen var redan ett av världens fattigaste länder då det angreps av de petrodollar-stinna oljediktaturerna ledda av Saudiarabien och med stöd av USA. Angreppet var ett flagrant brott mot internationell lag: Det föregicks inte av något FN:mandat, Jemen hotade inte, och utgjorde heller inte på något sakligt vis ett hot mot Saudiarabien eller något annat land i bomb-“koalitionen”.
I augusti förra året kom ordföranden för Rödakorskommittén (ICRC), Peter Maurer, tillbaka från en resa i Jemen och konstaterade att Jemen efter fem månader av krig såg ut som Syrien efter fem år. Detta föranledde ingen kommentar från Sverige.
Sanslös destruktion av Jemen, med Västs goda minne.
I slutet av september sköt saudiska attackhelikoptrar ihjäl 30 personer i en liten by i norra Jemen, och sköt också på dem som försökte rädda skadade. Dagen efter dödade de 130 människor på en bröllopsfest med en missil. Detta fick Nederländerna att i FN:s generalförsamling föreslå en resolution om granskning av Saudiarabiens krigföring i Jemen. Efter starkt motstånd från Saudiarabien och deras bundsförvanter och med stöd av USA droppades detta förslag till fördel för ett som innebar att förövaren i stället skulle granska sig själv. Sverige har inte lämnat någon kommentar till denna parodi på grundläggande rättsprinciper och hån mot mänskliga rättigheter och internationell rätt.
I januari detta år läcktes en rapport till FN:s säkerhetsråd från en Jemen-expertpanel med förnyade krav på en internationell granskning av den saudi-ledda koalitionens angrepp på civila i Jemen. Expertpanelen fastslår i sin rapport att koalitionen har utfört 119 bombangrepp som utgör brott mot internationell lag, och som har riktats mot flyktingläger, bröllopsceremonier, sjukhus, skolor, moskéer och marknadsplatser. Sverige förblev tyst.
Den 24 februari presenterade Margot Wallström regeringens utrikesdeklaration för Riksdagen som inledning till den årliga utrikesdebatten. Där framhöll hon att
“…*En stark Sverigebild, där kultur och värderingar hålls fram är viktig för våra långsiktiga relationer med andra länder. Främjandet av export, import och investeringar i Sverige, i nära samarbete med företagen, utgör en integrerad del av utrikespolitiken liksom ett ansvar för hela regeringen*…”
Utöver talet om svensk moralisk överhöghet sa hon med andra ord att Sveriges vapenexport-politik och utrikespolitiken är två sidor av samma mynt. Margot Wallström hade några ord att säga om folkrätten:
“…*Respekt för folkrätten är grundläggande… Folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och andra grova övergrepp och kränkningar måste förebyggas och bestraffas*…”
Margot Wallström hade här ett tillfälle att ta upp de saudiska brotten mot folkrätten i Jemen, där landets civila infrastruktur inklusive skolor och sjukhus sedan nästan ett år hade bombats till smulor, där förbjudna klusterbomber använts vid ett flertal tillfällen, också mot bostadsområden och där marinblockaden lett till att mer än 300 000 barn är drabbade av akut undernäring och där dödligheten bland barn under fem år har fördubblats. Men Margot Wallström förblev tyst om detta.
Den 25 februari, dagen efter utrikesdebatten i riksdagen antog EU-parlamentet en resolution där man bl.a
“…*uppmanar Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik, Federica Mogherini att lansera ett initiativ i syfte att införa ett EU-vapenembargo mot Saudiarabien givet de allvarliga anklagelserna om brott mot den internationella humanitära rätten av Saudiarabien i Jemen, och det faktum att fortsatt licensiering av vapenförsäljning till Saudiarabien följaktligen skulle utgöra ett brott mot “Council Common Position 2008/944/CFSP of 8 December 2008;*”
Europeisk press kallar detta för en historisk resolution “utan sidostycke”. Sveriges reaktion: Tystnad.
Den 15 mars antog Nederlands parlament en resolution där man ber sin regering om att införa ett totalt vapenembargo mot Saudiarabien, under hänvisning till EU-parlamentets resolution och till Saudiarabiens krigsbrott och landets brott mot mänskliga rättigheter. Nederland blev därmed Europas första land att agera enligt EU-parlamentets rekommendation från 25 februari 2016. Den nederländska resolutionen väckte internationell uppmärksamhet och många observatörer räknade med att den skulle öka pressen på andra vapenförsäljare att följa efter. Sveriges reaktion på denna epokgörande resolution är: Tystnad.
För att få behålla privilegiet att vara kunglig hovleverantör av vapen till de saudiska krigsförbrytarna så har Sverige, dagen efter att saudierna angrep Jemen fått betala med en hemlig uppgörelse med dem. I denna är det uppenbart att tystnad om saudiska krigsbrott ingår. “Sveriges trovärdighet som handelspartner” är därmed räddad för saudiernas och krigskoalitionens del, men på bekostnad av Sveriges trovärdighet som en fredsnation som står upp för mänskliga rättigheter, för diplomati och mot den starkares rätt.
Med en sådan utrikespolitik skulle en plats för Sverige i FN:s säkerhetsråd innebära att ge den svenska vapenlobbyn en plats under FN-stolen. Detta bör vi stå upp emot. I Sveriges kandidatgrupp finns det två kandidater till, Nederländerna och Italien. Nederländerna har markerat kraftigt mot krigsförbrytarna i Riyadh och förtjänar en plats i Säkerhetsrådet. Italien har förvisso också exporterat vapen till Saudiarabien, men har intagit en ledande position bland de länder som inte automatiskt vill vara instrument för USA:s konfrontationspolitik i Europa. Italien är ett bättre val än Sverige.
Margot Wallström vill presentera svensk utrikespolitik som omgiven av en aura av godhet och moralisk överhöghet. I själva verket är denna en fasad för en politik som är kallhamrat cynisk, och förljugen så som bara tystnaden kan vara när sanningen blir för obekväm.
Kommentarer