Huvudmålet för Operation AJAX, den CIA/MI6-ledda statskuppen mot den populäre statsministern Mossadeq och hans regering var att återta kontrollen över Irans oljeresurser och säkra landets plats inom den Västliga intressesfären. Detta mål skulle uppnås genom att “befordra” Mohammad Reza Shah från konstitutionell monark till envåldshärskare.
I kölvattnet av statskuppen
Kuppen misslyckades initialt, och shahen flydde till Rom via Baghdad. Emellertid lyckades kuppens “plan B“, varpå Mossadeq arresterades och shahen kunde återvända från sin korta exil. Statskuppen ledde till att alla bärande demokratiska principer i grundlagen från 1906 tolkades bort, speciellt maktdelningsprincipen, dvs säkrandet av oberoende för de lagstiftande, dömande och exekutiva grenarna av makten. Som shahen själv senare uttryckte det:
“…Vår författning ger Kronan vissa privilegier utöver den nämnde vetorätten och rätten att upplösa parlamentet. Sålunda utnämner jag som kejsare premiärministern såväl som övriga ministrar, som dock vanligtvis föreslås av premiärministern. Jag undertecknar utnämningen av generalguvernörer, högre domare, ambassadörer, högre officerare i de väpnade styrkor, och enstaka övriga tjänstemän. Jag är överbefälhavare över de väpnade styrkorna med rätt att förklara krig och sluta fred…”
Shahens första post-Mossadeq-regering bestod till en tredjedel av generaler och med en general (Zahedi) som premiärminister. Styrelseskicket kom att bli en “kunglig militärdiktatur” eller en starkt militariserad diktatur med monarken som diktator. Detta var nödvändigt, då regimen saknade folklig legitimitet, tillkommen som ett resultat av en utlandsstyrd militärkupp. Häri grodde emellertid ett frö till dess undergång. Shahen fann inga andra svar på folkets missnöje än en polisstat byggd på nepotism, förtryck, skräck och angiveri. För Västvärlden innebar detta inga problem, nu hade man äntligen fått en regering man kunde göra affärer med.
Mohammad Reza Shah: “Jag visste att de älskade mig…”
Då Mohammad Reza Shah från sin exil i Rom fick beskedet att CIA-kuppen mot premiärminister Mossadeq slutligen hade lyckats, och att han var återinsatt på tronen, utbrast han Jag visste att de älskade mig! Denna visshet motsades dock av det brutala förtryck drivet av hämnd och rädsla, som nu följde.
Mossadeq ställdes inför rätta i en skenrättegång. Denna sändes till stor del i radio, med syfte att förödmjuka och förlöjliga honom inför folket. Men genom sitt modiga försvar lyckades han vända förloppet och i stället få själva rätten “ställd inför rätta”. Han fördömde shahens nära koppling med imperialistmakterna USA och Storbritannien, som var de verkliga rötterna till landets olycka. Mossadeqs obrutna hållning under sina sista offentliga framträdanden satte djupa spår i den iranska nationen och hans popularitet steg till nya höjder [Bill,100].
Mossadeq dömdes för “förräderi” till tre års fängelse och därefter livsvarig husarrest, under vilken han dog i 1967. Mossadeqs ministrar, speciellt anförtrodda militärer samt prominenta medlemmar av Nationella Fronten dömdes alla till tre års fängelse.
Hossein Fatemi, Mossadeqs populäre utrikesminister och framstående medlem av Nationella Fronten, utgjorde ett undantag. Som publicist och journalist hade han varit en speciellt frän kritiker av shahen. Under dennes landsflykt till Rom via Baghdad, då det stod klart att “plan A” av Operation Ajax hade misslyckats, skrev Fatemi:
“… En förrädare är rädd. Den dagen då du, O förrädare, fick höra från “Teherans röst” att din utländska konspiration hade misslyckats, skyndade du iväg till närmaste land med en brittisk ambassad…”
Efter att kuppen genomförts, gick Fatemi under jorden. Några månader senare kunde han emellertid arresteras, varpå han utsattes för misshandel och tortyr. Han dömdes till döden för “förräderi mot Shahen” och arkebuserades.
Speciellt brutal var förföljelsen av medlemmar av Tudeh-partiet, de Moskva-trogna kommunisterna. Dessa “utrensningar” hade starkt stöd hos amerikanerna, som gärna såg att alla möjligheter till sovjetiskt inflytande i Iran eliminerades.
Elva av Tudeh-partiets medlemmar torterades till döds, ytterligare 83 dömdes till döden, varav 31 avrättades, resterande fick sina straff omgjorda till livstids fängelse. 92 dömdes till livstids hårt straffarbete. Hundratals fick straff mellan 2 och 15 år.
Nytt oljeavtal — Klockan vrids tillbaka
De som ville att den iranska staten skulle äga och förvalta landets oljeresurser var nu “neutraliserade”. Det var dags att ta nästa steg och formellt ta kontroll över dessa resurser och fördela bytet.
Nationaliseringstanken hade dock rotat sig i det iranska folkets medvetande. En ren återprivatisering av oljeresurserna vore en politisk omöjlighet. Man sökte en formel som säkrade västländernas mål, under förespegling att iranska nationella intressen också tillvaratogs.
Ett annat, för amerikanerna viktigt mål, var att tunna ut Storbritanniens kontroll över Irans olja, som fram till nationaliseringen hade ägts av det brittiska oljebolaget Anglo Iranian Oil Company (AIOC, sedermera kallat BP). Britterna hade gärna sett en återgång till detta ursprungliga tillstånd, men styrkeförhållandena mellan Storbritannien och USA hade nu förändrats.
Eftersom Iran redan ett år innan statskuppen hade brutit de diplomatiska relationerna med Storbritannien och utvisat ambassadpersonalen, kom britterna att spela andrafiol under själva kuppen, trots att de otvivelaktigt hade mera detaljerad kännedom om Iran än amerikanerna, och hade ett mycket större nätverk av agenter och informatörer, inte minst inom den iranska militären. Dessa tillgångar ställdes dock till USA:s förfogande. Den centrala och mest pådrivande koordinatorn av kuppen blev därför USA/CIA, som med sina diplomatiska, finansiella, och propagandamässiga insatser blev avgörande för kuppens framgång. Operation AJAX fick amerikanskt sigill, och för detta ville de nu ha sin del av kakan.
Några månader efter kuppen möttes cheferna för de största amerikanska oljebolagen med AIOC:s ledning i London. Tanken på ett oljekonsortium kläcktes, som skulle formalisera förhållandet mellan dess medlemmar samt stå som gemensam motpart visavi den iranska staten. Man kom fram till en formel som gick ut på att det iranska oljebolaget formellt skulle stå som ägare till oljan, men ge konsortiet rätt att utvinna och raffinera oljan, fastställa priser och produktionsvolym och betala upp till 50% av konsortiets resultat tillbaka till det iranska oljebolaget och staten, i form av royalties och skatter. Konsortiet behöll alltså i praktiken kontrollen över Irans oljeutvinning, i frågor som utvinningstakt, priset och till vem man skulle sälja. Britternas chargé d’affaires uttryckte detta som att
“… man funnit en formel som säkrar konsortiet den kontroll det anser vara grundläggande…”
När det gäller fördelningen av rättigheterna internt inom konsortiet tillföll 40% BP/AIOC, 40% amerikanska oljebolag, 14% Shell och 6% det statliga franska oljebolaget.
Konsortieavtalet ratificerades av Iran i oktober 1954. Trots sockrandet av kakan genom att acceptera den iranska statens formella ägarskap till landets oljeresurser så väckte det ingen större entusiasm i Iran. För det första förstod de flesta att man åter hade blivit berövad kontrollen över sina naturtillgångar. För det andra ansåg många att priset Iran hade fått betala till Storbritannien som kompensation för övertagande av äganderätten till installationer och oljeanläggningar var alldeles för högt, givet nästan ett halvsekel av absurd snedfördeling av utbytet från oljeutvinningen. För det tredje var NIOC:s möjlighet att få insyn i konsortiets böcker starkt begränsade, vilket innebar möjligheter för konsortiet att använda bokföringsknep för att manipulera vinstens storlek, och därmed utbetalningarna till Iran, på samma vis som AIOC tidigare hade gjort. Därför kritiserades och fördömdes konsortieavtalet, främst bland nationalister [Bill,109-113].
Regimen reagerade med ökat förtryck. En dekan och ett dussintal ledande professorer vid Universitetet i Teheran hade signerat ett upprop som kritiserade avtalet. Universitetets rektor, Ali Akbar Siassi — en respekterad person som hade lett universitetet i tolv år — kallades in till det kejserliga hovet och beordrades att ge uppropets signatärer sparken från universitetet. Han vägrade, och blev själv avsatt [Bill, 109].
Detta var en indikation på det samhällsklimat som skulle komma att råda under Mohammad Reza Shahs sista kvartssekel vid makten. Åren före statskuppen hade grundlagens principer om konstitutionell monarki med begränsning av shahens befogenheter respekterats. Hög grad av yttrande- och tryckfrihet hade rått. Statskuppen gjorde slut på detta. Gradvis övergick Shahen från att vara konstitutionell monark till att bli envåldshärskare. Lydnad och ja-sägeri inför shahens styre blev nödvändigt för att överleva, såväl politiskt som yrkesmässigt, och i vissa fall rent fysiskt. För att skapa en gynnsam atmosfär och inpränta detta budskap så behövdes en rejäl upprustning av den hemliga polisen.
SAVAK — CIA och Mossads fosterbarn
“Den nationella underrättelse- och säkerhetsorganisationen” (SAVAK) bildades 1957 med aktivt bistånd från CIA, och med betydande hjälp från israeliska Mossad. Organisationen hade också starka band med landets armé.
SAVAK bestod av åtta avdelningar. Den tredje, Avdelningen för intern säkerhet riktade sig mot övervakning av landets egna medborgare. Den kom att bli ökänd för sin grymhet. Till en början var Avdelning 3 inriktad på att eliminera potentiella dissidenter och kväsa för regimen misshagliga organisationer. Tortyr som förhörsteknik var normen. Metoderna var så kreativt barbariska att SAVAK kom att känneteckna shahens skräckvälde, också internationellt. Under åren hamnade tusentals människor i SAVAK:s tortyrkammare där många dog efter veckor av tortyr. Många försvann sedan spårlöst. Bland de som släpptes efter avtjänade straff tilldömda i parodiska militärtribunaler var många skadade för livet, både fysiskt och psykiskt.
Med åren breddade Avdelning 3 sin verksamhet till att omfatta funktioner för tankekontroll, mediecensur och massövervakning. Avdelningen hade tentaklar i alla organisationer och institutioner via angivare och informatörer. De övervakade officerskåren, alla universitet och högskolor, censurerade tidningsartiklar och var kontrollinstans vid tillsättning till offentliga befattningar. SAVAK kom under åren att bli landets största organisation, en stat i staten.
Den amerikanske journalisten Frances FitzGerald uttryckte det såhär i ett reportage från 1974 [Abrahamian,129]:
SAVAK har agenter i varje hotellobby, i vartenda ministerium, och i varje lärosal på universiteten. I provinserna driver SAVAK en politisk underrättelseinsamlingstjänst, och utomlands har de koll på varenda iransk student… Utbildade iranier kan inte lita på någon utanför en liten krets av vänner… SAVAK injagar denna fruktan genom att inte redovisa några av sina aktiviteter. Människor försvinner i Iran, och deras försvinnanden förblir höljda i dunkel. Shahen hävdar att hans regering inte har några politiska fångar. (Kommunister, förklarar han, är inte politiska brottslingar utan betraktas som vanliga kriminella). Amnesty uppskattar antalet politiska fångar till ca: 20 000.
Shahen byggde upp ett diktatoriskt styre där centrala ingredienser i maktutövandet bestod av fruktan och misstänksamhet. Om han nu verkligen var övertygad om sitt folks kärlek, så kan denna definitivt inte ha varit ömsesidig. Detta styrelseskick lade en våt filt över landets intellektuella utveckling, inte minst eftersom en prioriterad övervakningsarena var universiteten.
Lika ogärna som shahen talade om SAVAK:s smutsiga aktiviteter, lika gärna talade han om den andra grenen av våldsapparaten — landets väpnade styrkor. De var betydligt tjusigare, representerande makt, ära och prestige, såväl på nationell som på internationell nivå. Upprustningen av militären kom därför att ges första prioritet.
Historiens största vapenköp
Alltsedan sin barndom var Shahen besatt av vapen och militära frågor. Det kom som en chock för honom att landets armé kollapsade på några få dagar vid de allierades invasion av Iran år 1941. Hans idol och far, Reza Shah, tvingades då abdikera och drevs i exil under förnedrande former. Den unge shahen som tagit över påfågeltronen var övertygad om att en stark militärmakt skulle föhindra en upprepning av detta scenario och fungera som en garant för hans styre. Han hade inte glömt att militären hade hjälpt honom tillbaka till tronen 1953.
Irans militärutgifter var år 1954 ca: 60 miljoner dollar. Dessa växte stadigt, och tjugo år senare hade de sjuttiofaldigats, till ca: 4,3 miljarder dollar. Ökningen fortsatte och militärutgifterna nådde 7 miljarder dollar år 1977 — mer än en tredjedel av landets enorma oljeinkomster. Året därpå, samma år som revolutionen utbröt, beställde shahen ytterligare vapen för 12 miljarder dollar (närmare 50 miljarder dollar i dagens penningvärde), bla 100-tals flygplan, tre jagare och 10 atomubåtar (dessa hann dock inte levereras innan revolutionen). Under hela perioden 1954 till 1977 utgjorde militärutgiftena ca hälften av landets oljeintäkter. Dessa enorma vapenköp, år efter år, gjorde upprustningen av Iran till en av de snabbaste i historien [Abrahamian,127,128,136].
Strax före shahens fall bestod militären av 600 000 man, utrustad med det senaste från USA:s vapensmedjor. Landet hade ackumulerat en enorm arsenal, bl.a flera stora krigsfartyg, hundratals stridsflygplan, 400 helikoptrar, tusentals missiler, över tusen moderna stridsvagnar, och hundra tunga artilleripjäser. Landet hade världens femte största armé, gulf-regionens största flotta och Västasiens största flygvapen.
En amerikansk kongressrapport från 1980 gör gällande [Abrahamian,128]:
“…Irans militärutgifter övergick samtliga av de mäktiga staterna vid den Indiska Oceanen, inkluderande Australien, Indonesien, Pakistan, Sydafrika och Indien…”
USA var Irans i särklass dominerande vapenleverantör, och det krävdes amerikansk experthjälp för att operera och underhålla de sofistikerade vapensystemen samt för träning och undervisning av iranska militärer. År 1973 arbetade ca: 3600 amerikaner i olika vapenprojekt i Iran. Denna siffra steg stadigt och förväntades nå över 25 000 mot slutet av årtiondet.
Detta arrangemang gav USA stora fördelar. För det första var USA säkrad en stabil tillförsel av olja till förmånliga priser. Irans oproportionerliga vapenköp ledde till enorma profiter för USA:s vapenindustri och till snabb återföring av amerikanska petro-dollar till den amerikanska ekonomin. Iran fick själv betala priset för att vara USA:s förlängda arm i Gulf-regionen, och landet förblev i ett beroendeförhållande till USA eftersom de var avhängiga av amerikansk expertis för att hålla militärmaskineriet rullande.
ett exempel på det enorma omfånget av Irans vapenimport från USA
Syftet med militariseringen av landet skulle vara att säkra landets oberoende, men det hade i stället motsatt effekt. Shahens vision var att göra Iran till en av världens starkaste militärmakter, något som skulle säkra hans position på påfågeltronen. Det skulle sedermera visa sig att han hade byggt en koloss på lerfötter.
Förnyad social oro
De första åren under Mohammad Reza Shah gjordes nästan inga insatser för fattigdomsbekämpning, och speciellt inte på landsbygden, som vid den tiden hyste runt 70% av landets befolkning. Där hade nöden snarare förvärrats, med undernäring och fattigdomsrelaterade sjukdomar. En amerikansk kongressrapport från 1958 uttryckte det så här [Nirumand, 145]:
“… I Tabriz (Irans vid den tiden näst största stad) mötte vi en fattigdom som vi hittills inte hade skådat något annat ställe i världen… Jag besökte ett mattknyteri där 800 personer arbetade, varav 600 barn mellan sex och fjorton år… “.
Landets samlade oljeintäkter för åren 1958-1959 utgjorde 344 miljoner dollar. Under samma period var militärutgifterna 690 miljoner dollar. Befolkningens medvetenhet om de enorma vapenköpen, extravagansen, korruptionen och nepotismen vid hovet ökade emellertid ständigt. Efter mindre än tio år av styre under Mohammad Reza Shah bubblade det av politisk och social oro i landet.
Den 21 januari 1962 genomfördes omfattande studentdemonstrationer på Universitet i Teheran med bl.a krav om fria val, och frigivande av fängslade studenter. Shahen beordrade armén att slå ner dessa med alla nödvändiga medel. Armén slog en järnring runt universitetsområdet och gick så till brutal attack mot de obeväpnade studenterna, varpå man gick bärsärkargång på universitetsområdet. En student dödades, 45 av universitetets anställda och hundratals studenter skadades, varav några allvarligt. Universitetets ansedda rektor lämnade därefter in sin avskedsansökan till premiärministern med följande motivering [Bill,146]:
“…Jag har aldrig sett så mycket grymhet, sadism, vidrigheter och vandalism från regeringens trupper, och ej heller hört om det. Soldaterna våldförde sig kriminellt på några av flickorna i auditorierna. När vi inspekterade universitetsbyggnaderna möttes vi av samma syn som om en armé av barbarer hade invaderat ett främmande territorium.”
Ett halvår tidigare hade en landsomfattande lärarstrejk för bättre arbetsvillkor och löner slagits ner med ett dödsoffer som följd och flera skadade. Shahens legitimitet hos befolkningen var nu på tydligt neråtgående, och amerikanerna, som hade lagt alla sina iranska ägg i shahens korg började bli nervösa för regimens överlevnadsmöjligheter. Amerikanska irankännare skickade hem larmrapporter om befolkningens ökande motvilja och förakt för shahregimens beroende av USA, och dess svansande för västliga intressen. Några av dessa fruktade en kommunistisk frammarsch i landet, inte minst eftersom shahen i stort sett hade eliminerat all moderat opposition som hade kunnat balansera situationen [Bill,133-135].
Mot bakgrund av den amerikanska administrationens ökande fruktan för en destabilisering av landet till följd av shahens vanstyre, “uppmuntrade” president Kennedy shahen att genomföra reformer i syfte att desarmera missnöjet bland de fattiga på landsbygden, i de växande kåkstäderna och bland den spirande urbana medelklassen. Kennedy-administrationen tog intryck av larmrapporterna om det folkliga missnöjet och dess potentiella hot mot amerikanska intressen.
Den “Vita revolutionen”
Under ökande krav om förändring såväl från den egna befolkningen som från USA proklamerade shahen den 9 januari 1963 ett reformpaket under beteckningen den “Vita revolutionen”. Dessa innefattade en jordreform, nationalisering av skog, privatisering av statsägd industri, rösträtt för kvinnor och en alfabetiseringskampanj. Till skillnad från historiens övriga revolutioner skulle den vara oblodig och driven ovanifrån, därav “vit”. Blodsspillan lät ändå inte vänta på sig.
Tidigt i juni 1963, ett knappt halvår efter proklamationen av reformpaketet, höll Ayatollah Khomeiny ett tal från sitt säte i Qom där han attackerade shahens korruption, bristen på fattigdomsbekämpning och oförmågan att försvara landets suveränitet gentemot USA.
Tills då hade Khomeiny varit relativt okänd utanför lärda religiösa kretsar, men nu ekade hans tal över hela landet. Shahen anade faran och lät arrestera honom. En landsomfattande proteströrelse växte då snabbt. Khomeiny släpptes, men fortsatte sina attacker mot regeringen, varpå han arresterades igen efter några dagar. Demonstrationer tog då fart över hela landet. Protesterna kom från olika samhällsklasser med olika ideologsk grund. Det som förenade dem var missnöje med diktaturen och vanstyret. Shahen reagerade med repression, införde undantagstillstånd och skickade armén på de obeväpnade demonstranterna. Bara i Teheran sköts flera hundra till döds [Bill,148].
Khomeiny släpptes i augusti men fortsatte med sin hårda kritik av regimen och visade ett extremt mod med tanke på SAVAK:s barbariska metoder. Shahen var dock rädd för att priset för att skada eller döda Khomeiny skulle bli för högt, och valde istället att skicka honom i exil. Det förhindrade inte att han kom att bli en samlingsfigur för stora delar av oppositionen under de kommande åren.
Oppositionen var chockad och försvagad efter juni-revoltens massakrer. Genomförandet av den “Vita revolutionen” fortsatte med pukor och trumpter från de “revolutionära”, dvs. Shahen och hans entourage. “Revolutionen” såldes in till västliga medier som shahens storslagna gåva till den utarmade iranska befolkningen och början på landets nya “Stora civilisation“.
Den viktigaste beståndsdelen i reformpaketet var jordreformen. En sådan reform var ytterst angelägen, eftersom större delen av landsortsbefolkningen levde i ofattbar misär under medeltida feodala förhållanden. Vid sextiotalets början utgjorde landsortsbefolkningen ca 70% av landets totala befolkning och jordbruket sysselsatte 55% av landets arbetsföra befolkning. Några få familjer ägde mer än hälften av den odlingsbara marken och disponerade över ca 50 000 “landsbyar” [Faroughy/Reverier,46].
Trots alla hyllningar i Väst så uppvisade reformprogrammen bleka resultat. Vid sjuttiotalets början, efter tio år av reformer, hade två tredjedelar av landet fortfarande inte tillgång till sjukvård. Spädbarnsdödligheten var bland de högsta i Mellanöstern. Inkomstfördelningen var världens mest ojämlika enligt FN:organet ILO (Internationella arbetsorganisationen), och denna ojämlikhet bara ökade med åren. Två tredjedelar av den vuxna befolningen förblev analfabeter, och 60% av barnen avslutade inte grundskolan [Abrahamian, 143-145].
Omfördelningen av jorden förblev begränsad. De redan lottlösa fick inget, och de fattigaste självägande bönderna fick lotter av en storlek det fortfarande var svårt att försörja sig på. Sammanslagning av små lotter till större, kooperativa enheter uppmuntrades, men brist på understöd, infrastruktur och engagement ledde till stagnation. Vissa stora dammprojekt realiserades, men utan någon sammanhållen plan. Bara en femtedel av den bevattnade marken blev hållbart bevattnad, en tredjedel av marken under de stora dammarna saknade bevattningssystem överhuvud taget. Miljontals människor i fattiga byar förblev i extrem fattigdom, många av dessa flyttade till kåkområden runt de stora städerna i hopp om en ljusare framtid. Jordreformen ledde till uppkomsten av ett trasproletariat men lämnade samtidigt stora delar av landet oberörda av reformen. Samtidigt minskade jordbruksproduktionen per capita, och matimport i stor skala blev oundviklig, stick i stäv med reformens målsättning [Abrahamian, 145] [Bill, 168].
Förvisso utvecklade sig landets industriella sektor avsevärt under denna tid. Infrastrukturprojekt genomfördes och tungindustri och petrokemisk industri byggdes upp. Men denna förändring berodde mer på det massiva inflödet av oljepengar till Iran än på den “Vita revolutionen”.
Den “Vita revolutionen” hade inbyggda olösliga konflikter. Å ena sidan skulle radikala reformer omfördela makt och ägendom från landets stora jordägare. Å andra sidan skulle Pahlavi-dynastins enorma ägendomar som shahens far — Reza Shah — hade tillskansat sig under sitt styre i minsta möjliga grad beröras. Å ena sidan skulle medelklassens växande missnöje stävjas med reformer. Å andra sidan fick inga politiska reformer hota shahens envälde. Å ena sidan skulle shahen framstå som den naturliga fortsättningen på en flera tusen år gammal monarki. Å andra sidan skulle han förkroppsliga den moderne, västerländskt orienterade reform-monarken.
Den amerikanska administrationen och den västerländska pressen köpte emellertid hela PR-jippot, vilket var en viktig del i planen. Beroendeställningen av Väst var ju inbyggd i regimens DNA. Den fattiga och undernärda befolkningen hade större problem med att mobilisera entusiasm. De skulle emellertid få utstå ännu fler provokationer från Påfågeltronens härskare.
Festernas fest
År 1971 var det 2500 år sedan kung Kyros den store grundade det akemenidiska riket — det första stora perserriket, ett av historiens största imperier. Shah Mohammad Reza Pahlavi såg sig som andlig arvtagare till kung Kyros, och hade därför givit sig titlarna “Konungarnas Konung“, “Ariernas Ljus” och “Den Allsmäktiges Skugga“.
“Konungarnas Konung” bjöd in till “Festernas Fest” i oktober 1971 vid de mäktiga ruinerna till Persepolis, det forna akemenidiska rikets huvudstad. Iran skulle åter ta en plats på världsarenan och dess forna storhet skulle lyftas fram ur skuggorna genom att låta Påfågeltronens härskare glittra i världens rampljus.
Statsledare och dignitärer från sextionio länder deltog, av dessa tjugo kungar och shejker (bl.a. Kung Frederick IX av Danmark och Kung Olav V av Norge), fem drottningar (bl.a drottning Ingrid av Danmark), tjugoen prinsar och prinsessor (bl.a dåvarande Kronprins Carl Gustav av Sverige), sexton presidenter, fyra vicepresidenter, tre premiärministrar och två utrikesministrar. Här återfanns också prominenta företrädare för västligt näringsliv, utbildning och konst samt framträdande representanter för det iranska komprador-borgarskapet [Bill, 183].
För att anordna “festernas fest” för flera tusen närvarande mitt i en öken, krävdes över ett års förberedelser. En “tältstad” med stora tält för ceremonierna och 50 tält för de mest prominenta gästerna beställdes från Frankrike. Det hela byggdes efter design av det franska dekoratörsföretaget “Jansen”, ett av världens mest framstående i sitt slag. Varje “bostadstält” (i själva verket en prefabricerad enhet, inbäddad i en tältkuliss av purupur sammet) upplystes av förgyllda bronskandelabrar, innehöll två sovrum, två marmorklädda badrum och ett vardagsrum med bord av rosa marmor.
De högst rankade gästerna bodde i tältstaden, andra inhystes i ett närbeläget nybyggt hotell. Övriga gäster fick bo i staden Shiraz, 60 km söderut, och hämtades till festligheterna med limousin eller helikopter, alltefter rang.
Hårfriskörskor från de finaste franska salongerna flögs in för att bistå gästerna. Städerna Shiraz och Teheran hade dekorerats med trettio kilometer girlandrar vari 130.000 lampor inlindades med hjälp av nittio kilometer kabel.
Långbordet för bankettens hedersgäster mätte nästan 70 meter. Det hade tagit sex månader för 125 kvinnor att brodera bordsduken. Menyn var skapad av Maxim, då världens kanske mest exklusiva restaurang. Tio dagar före festen anlände 160 kockar, bagare, hovmästare och servitörer, de flesta från Maxim eller från det iranska hovet. Maten flögs in från Frankrike (med undantag för den iranska kaviaren), likaså 25.000 flaskor vin av de mest berömda märken och årgångar. Maxim’s chef, Mr. Louis Vaudable, övervakade personligen förberedelserna och menade att detta måste vara mänsklighetens hittills mest extravaganta fest [Shawcross, 38-41].
Vid hyllningsceremonin för att minnas Kyros den Store, yttrade Shahen följande:
“O Kyros, store Konung, Konungars Konung, Akemenidernas härskare, monark av landet Iran.”
“Jag, Shahanshah av Iran, överbringar hälsningar från mig, och från mitt folk.”
“Vi är här för att hylla Kyros, den Store, den odödlige av Iran, grundläggaren av historiens äldsta imperium, för att prisa Kyros, Historisk frigörare, och för att deklarera honom som en av Mänsklighetens noblaste söner…”
“Kyros, vi samlas i dag runt den grav där Ni för evigt vilar för att säga: Vila i frid, för vi är på vakt och kommer alltid att vaka över Ert stolta arv”
Med dessa ord försökte shahen — en USA-marionett installerad av CIA — att bli associerad med Kyros den Store och det imperium han grundade genom ledarskap, mod och statsmannakonst 2500 år tidigare.
Det iranska folket var inte bjudet till festen, och lät sig inte imponeras. Landets utveckling var katastrofalt eftersatt efter årtionden av exploatering av Västliga stormakter, efterföljt av shah-regimens felsatsningar och korrupta styre. Stora delar av befolkningen led under extrem fattigdom och många barn av svår undernäring. Uppgifter om festens samlade kostnader varierar från 200 till 500 miljoner dollar. Håller man sig till den lägre siffran så utgör det ca: en femtedel av landets militärutgifter det året, eller en sjättedel av det årets oljeintäkter.
SAVAK visste att protester mot jubileet var under förberedelse runt om i landet och hade arresterat tusentals i “preventivt syfte”. En militär järnring hade slagits runt Persepolis då hot hade uttalats från stadsgeriljagrupper. Detta hade ändå inte kunnat förhindra demonstrationer mot jubileet, främst vid universiteten. De slogs dock ned av shahens polisstyrkor. Från sin exil i Irak kungjorde Ayatollah Khomeiny sitt stöd till demonstrationerna mot den “plundrande Pahlavi-regimen” [Bill, 185]:
“…Demonstranternas enda brott var att visa sin opposition mot detta 2500-års jubilerande. Studenterna sade: Vi vill inte ha detta firande, gör något mot hungersnöden i stället. Vi motsätter oss ert firande över vårt folks kroppar…”
2500-års firandets surrealistiska och vulgära extravagans kom att symbolisera Mohammad Reza Shahs storhetsvansinne, och hans brist på kontakt med verkligheten och det folk han var satt att leda. Det blev början på den dynamik som skulle leda till hans fall.
Kamp för Nationellt självbestämmande och demokrati
För att förstå dagens konfrontation mellan Väst och Iran så måste man förstå något av historien. Västerlänningar som slår sig för bröstet över sin moraliska och demokratiska överlägsenhet gentemot Iran, bör lägga sig på minnet att en folklig strävan efter nationellt självbestämmande och demokrati har gått som en röd tråd genom Irans historia i över ett hundra år.
Vid minst två tillfällen under dessa år har folkliga protester och uppror lett till öppningar för demokratiska genombrott. Vid varje sådant tillfälle har dessa slagits ner med våld av Väst, först av Storbritannien i 1922 sedan av USA i 1953, då man störtade en omåttligt populär statsminister med storartade demokratiska ambitioner. I stället installerades en ökänt grym diktatur ledd av en provästlig nickedocka.
Irans regim under Mohammad Reza Shah Pahlavi är ett paradexempel på det hyckleri som Västvärlden visar på då de låter påskina att omsorg för “demokrati och mänskliga rättigheter” är drivkraften bakom deras påtvingade regimskiften i länder de vill “förbättra”. Pahlavi-diktaturen var så skoningslöst repressiv att det skulle ta nästan 25 år tills svaret kom, i form av den iranska revolutionen. Alltsedan dess har Väst, med USA i spetsen försökt hitta vägar till ett nytt regimskifte i syftet att vrida klockan tillbaka till den tid då Iran var en västlig klientstat som levererade olja till reapris och köpte tillbaka amerikanska vapen för överskottet. Det kommer knappast att lyckas, för iranierna har lärt av historien, till skillnad från makthavarna i den amerikanska administrationen.
Referenser
[Abrahamian]
A history of Modern Iran (Ervand Abrahamian) 2nd ed
(2008, 2nd ed. 2018)
[Axworthy]
A history of Iran
Empire of the Mind
Michael Axworthy
Basic Books (2008)
[Bill]
The Eagle and the Lion
The Tragedy of American-Iranian Relations
James A Bill
Yale University Press (1988)
[Faroughy/Reverier]
L'Iran contre le chah
Editions Jean-Claude Simoën) (1979)
[Nirumand]
Bahman Nirumand
Den fria världens diktatur
Pax förlag, Norge (1967)
[Reeves]
Behind the Peacock Throne
Minou Reeves
Sidgwick & Jackson (1986)
[Shawcross]
The Shah's last Ride
William Shawcross
Chatto & Windus, London (1989)
Kommentarer